Ensam och tänker lite på livet i störa allmänhet.
I måndags var det exakt en månad sedan Thomsen åkte in på akuten för smärtor och andningssvårigheter och vi hoppades på en allvarlig lunginflammation. Lika bra att inte veta? Fast innerst inne visste man väl. Hur kan det vara så svårt att då få höra det.
Tänk vad livet kan slås runt på bara 10 minuter. När vi blev inkallade i ett rum och det kom 3 olika sjukvårdspersonal och hämtade oss. Tre för mig fritt främmande människor som grävde sig så in i mitt innersta och utsatte mig för min livs största skräck; Att kanske förlora någon jag älskar. Jag kände mig blottad och utochinvänd. För dem är det bara en daglig rutin; Att berätta för folk att dem har dödliga sjukdomar, det ingår i deras jobb. För oss var det ett hål i magen, ett livetrasaromkullhärochnu-besked.
Jag känner ändå hopp, stort hopp! För jag kan inte se en framtid utan Thomas, det går bara inte! Vi ska ju klara detta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad tycker du?